Den tredje kunde gnällde om en glass. ungen hade suttit och klämt på den men när mamman frågade om han hade gjort det så sa han ju nej för i hans ögon har han ju inte gjort det. Men hon tjatade på och kom med egna slutsatser och jag satt helt neutral och sa typ aha, ja och så kan det ha nog varit. Hon fortsatte med sitt gnällande och sen drog hon fram att jag inte skulle tro på henne när hon säger såna saker. Va fan skulle jag säga till henne då?

Detta jävla gnällande hela satans tiden (sorry men nu är jag arg). Va fan ger dom rätten att gnälla på oss när de är dom som gör bort sig? Dessutom är det barnfamiljer som gnäller och sånt på lördagarna. Det skräpas ner extra mycket och kundvagnarna som dom så snällt brukar ta med sig ut står hur som helt vid kassorna. När blev det en uppsamlingsstation?

Satans lördagar säger jag bara. Nu kommer jag inte att få sova för hjärnan bara far runt som i ett jävla virrvarr.

Idag gick det lite bättre men jag ville helst inte sitta i kassan. Hjärtklappning och darrningar hade jag. Halv 12 ringde jag till min psykolog på VUP. Vi pratade ganska länge och vi gjorde en lista som jag skulle följa så att jag inte skulle glömma kortet. Några timmar efter samtalet släppte den värsta ångesten och det var ju skönt.  Hon som jag hade förra gången gillade jag inte alls men denna person var/är mycket trevligare. Hon lyssnade verkligen på en. Till henne skall jag den 24:de mars så vi dår se vad hon säger om mig.

Det kanske är viktigt men jag miss egentligen inte så mycket om hur jag var i skolan förrän vid högstadiet och framåt. Det var då jag började känna mig utanför och ville hellre vara för mig själv. Var aldrig med i grupper utan var med en vän och i gymnasiet trodde jag att några klasskamrater hatade mig pga en liten händelse på gympan. Jag höll mig undan mer och mer men hemma var jag en helt annan person för att inte visa vad jag kände.

Jag har alltid trivts att vara hemma och vara ute med ”kompisar” var inte min grej. Jag hade min simning. Den enda sportgren som jag höll på längst med. Där var man ju ensam när man simmade även om andra var med i bassängen. Kunde liksom inte prata med någon och så har det alltid varit. Har även svårt idag att berätta något för min mamma eller någon annan för den delen.

Under samtalet så sa hon rakt ut att hon inte trodde på varken adhd eller asperger så hon ville ha ett nytt möte. Jag sa att det skulle gå bra fast jag kände att till henne vill jag inte gå någon mer gång. Jag kunde inte säga nej fast inom mig så skrek själen Nej. Jag fick ju ingen chans att berätta om hur jag kände mig eller hur jag upplevde skolan (från högstadiet) och mitt vuxna liv. Så imorgon skall jag ringa dit igen för att få en annan som passar mig bättre. Någon som jag kan prata med utan att känna ångest pga det. Missade telefontiden idag. Dessutom hoppas jag att det inte skall ta allt för lång tid innan jag får en ny tid.

På tisdagen hamnade jag att lämna in bilen så jag passade på att gå till jobbet från Motorcompany. En promenad på ca 40 minuter. Det var slask och snöade ganska hårt. När jag passerar Träningsverket så ser man ju hela Sparhallens kortsida. Då kom hjärtklappningarna tillbaka. Det var inte för att jag gått i 30 minuter utan det kom så plötsligt och det kändes så tydligt. Men jag behövde inte ha dessa hjärtklappningar lika länge som onsdagen för då hade jag redan pratat om mina ”problem”. Ringer iaf till psykologen och frågar om jag kunde få komma tidigare än den 20:e mars. Så nu p tisdag skall jag få komma dit. Skitnervös är jag.

Idag mådde jaf psykiskt ganska bra men ändå hade jag en tryck över hjärtat och minimalt med hjärtklappningar. Detta tryck sitter i ännu och det påverkar andningen men inte så att jag blir helt astmatiskt eller nåt sånt. Det är bara jobbigt att andas pga trycket.

Jag hoppas att denna lördag inte blir lika jobbig som för två veckor sen då allt startade. Jag skall försöka att inte göra det personligt.

Det jag läst om adhd så fattas det liksom något, något som inte helt stämmer in på mig men om man tar adhd OCH asperger så stämmer min världsbild in i dessa diagnoser. Jag har verkligen tur att jag har en man som stöttar mig nu när han vet vad hela handlar om. Höll på att sluta i skilsmässa nämligen.

Syrran om du läser detta så får du gärna berätta det du kommer ihåg om mig när jag var liten så att det hjälper mig i min utredning.